Det är verkligen inte min grej att ta hand om sjuka. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att jobba inom sjukvården och jag kan inte heller förstå hur jag kunde jobba inom äldrevården ett tag när jag pluggade. För det där med att se att någon lider av något gör så ont i mitt hjärta. Jag minns väl en gång när jag jobbade natt på äldreboendet och en liten gammal tant hade ont i sin rygg och satt upp i sängen och jag skulle trösta henne. Säga att värktabletten snart börjar verka och tala om att det blir bättre. Det slutade med att jag satt i sängen med henne och grät tårar och ringde på extra hjälp för jag inte kunde hantera det. Jag tyckte så synd om henne för jag vet väl hur det är att ha ont i ryggen. För när vi möter en lidande människa, känner vi ofta en stark önskan att trösta. Samtidigt kan jag känna en djup otillräcklighet och det i sin tur gör det svårt för mig att trösta. Jag vill så gärna göra nåt åt det, helst igår.  

 

Det är extra svårt att se sitt barn sjukt. Tarik har sen i söndags varit magsjuk, haft högt feber och gått med en hosta som inte vill släppa. Nu vill jag att han blir frisk så att vi kan gå ut och leka och hitta på en massa.